Anhöriga blir ofrivilliga samordnare
Publicerat på FamilyLinks Facebooksida
9 maj 2019
I en intervjustudie från Stockholms universitet undersöks hur anhöriga påverkas av hur hemtjänst och vård fungerar i relation till deras äldre närstående. Preliminära data visar att många anhöriga känner sig tvingade att ta rollen som samordnare när vården och omsorgen för deras närstående brister, eftersom ingen annan gör det.
Motsatsen till win-win
Samordningsproblemen inom svensk hälsosjukvård är väl kända. När det gäller gruppen äldre och sjuka, som i regel behöver både insatser från sjukvården och hem- eller boendeomsorg, är samordningen än mer komplex eftersom de två huvudmännen landsting och kommun då förväntas kommunicera och samarbeta. Glapp i vårdkedjan leder till missförstånd, uteblivna eller felaktiga insatser, vilket är drabbande på olika sätt. Framförallt för vårdtagarna själva och deras anhöriga, men också för personal inom sjukvård och kommunal omsorg. Och förstås även för samhällsekonomin.
Anhöriga betalar högt pris
Forskaren Petra Ulmanen vid Institutionen för socialt arbete på Stockholms universitet har i många år granskat anhörigas liv och villkor och publicerat flera studier i ämnet. Denna gång vill hon undersöka hur anhöriga till äldre påverkas av sitt ansvar i förhållande till hur vårdkedjan fungerar (eller inte fungerar).
I Sveriges beräknas 1,3 miljoner personer regelbundet ge stöd och omsorg till någon i sin närhet. Ett ansvar som kan ha stor inverkan på den fysiska och psykiska hälsa och livskvaliteten i stort. Många av landets anhöriga lever i ständigt sällskap av oro, stress och känslor av otillräcklighet. Det finns också en ökad sjuklighet i gruppen. För en del går anhörigansvaret ut över yrkeslivet. I en tidigare studie hade cirka 90 000 kvinnor och 50 000 män i den medelålders befolkningen gått ner i arbetstid, sagt upp sig eller gått i pension i förtid på grund av anhörigansvaret.
Att bli förälder till sin förälder
Ett 50-tal personer deltar i Ulmanens intervjustudie - primärt döttrar och söner till äldre föräldrar och ett antal partners - där de flesta ger omsorg till sina närstående flera gånger i veckan. Många av dem har tagit på sig rollen som ”kontrollant” och samordnare när vården och omsorgen runt de närstående inte fungerat. En roll de egentligen inte velat ha men där omständigheterna och ansvarskänslan gjort att de ändå tagit den. Bättre äldreomsorg och koordinationsstöd är något som alla intervjuade önskar sig. De här resultaten rimmar med en tidigare publicerad rapport från fackförbundet Kommunal där drygt 1000 medlemmar intervjuades. Även här var upplevelsen att man som anhörig inte hade något annat val än att ta på sig samordningsansvaret, eftersom ingen annan tog det.
I Sverige står kvinnor generellt sett för fler antal timmar anhörigomsorg jämfört med männen. Petra Ulmanens studie pekar på ytterligare skillnader mellan könen när det gäller möjligheten att påverka och ställa krav. Kvinnorna anger i högre utsträckning att de som kravställare tvingas bli ”jobbiga” gentemot hemtjänst och andra vård- och myndighetskontakter för att få den vård och omsorg deras närstående behöver och har rätt till.
Anhörigperspektivet behövs
Syftet med Ulmanens studie är att belysa konsekvenserna av anhörigas situation och höja medvetenheten, både på regional och kommunal nivå, om att anhöriga tar ett stort ansvar för omsorgen av äldre och sjuka. Ett värdefullt arbete men också ett osynligt och obetalt sådant. Hennes förhoppning är att forskningen ska visa vägen för hur arbetsrutiner och styrande regelverk kan utvecklas på ett sätt att anhöriga tillåts vara involverade i omsorgen runt deras närståendes men utan att det påverkar deras hälsa och livskvalitet negativt.
Källor:
NKA – Nationellt kompetenscentrum Anhöriga: https://www.anhoriga.se/…/anhoriga-staller-upp-nar-insatse…/
Kommunal: https://www.kommunal.se/…/d…/files/lapptacke_utan_sommar.pdf